annasingelmamma

Gårdagens kväll var INTE rolig! När jag bokade mitt personliga möte så berättade jag, naturligtvis, det för de i min närhet som känner till om mitt beslut. Det blev mer eller mindre bestämt - så uppfattade jag det i alla fall - att en av mina tjejkompisar skulle följa med. Förra veckan ringde jag henne men hon ringde inte tillbaka och sen hade vi lite kontakt på Facebook men där vill jag definitivt inte skriva något så viktigt som detta är för mig! Sen ringde jag henne i söndags och när hon inte svarade då heller så skickade jag ett sms där jag skrev om en helt annan sak. Men då svarade hon via sms i stället och jag tänkte att "jag ringer henne imorgon istället". Nu väntade jag till igår (tosdag) med att ringa henne men hon svarade inte då heller. Jag pratade med David om det och han menade på att jag fick kanske ta för givet att hon skulle följa med men det kändes inte bra, jag ville ju prata med henne om när vi skulle åka osv. Så jag ringde henne på eftermiddagen också och då gick det först fram en signal och sen tryckte hon bort mig. Men det blev jag nästan glad för eftersom det faktist innebar att hon då var vid sin telefon och såg att jag ringde även om hon inte kunde prata just då. Men hon ringde inte tillbaka...så ledsen jag var igår!!! Jag har inga problem med att vara själv! Hade jag haft det så hade jag varit i ett förhållande! Men den känslan av ensamhet man får när man har bestämt något med någon och det sen inte blir av är fruktansvärd och då känner jag mig ensam! Helt plötsligt kom det bara över mig att jag verkligen är helt ensam om detta!!! :(  Innan har jag sett det som något positivt; det är bara jag som bestämmer över mitt barn, det är bara jag som kommer att uppfostra mitt barn och behöver inte ta hänsyn till någon annans åsikter...;) Men så kände jag inte alls igår! Jag låg alltså på köksgolvet hopkrupen i fosterställning och grät så jag hulkade!! Nu, så här i efterhand, när jag skriver ner det känns det helt overkligt men jag var så ledsen, så ledsen!! Jag var helt ensam i hela världen utan någon som överhuvudtaget brydde sig om mig och mitt barn...:( Men naturligtvis kunde jag ju inte må så dåligt utan att någon annan visste det (det är inte alls min stil...;)) så jag skickade iväg ett litet sms med typ två meningar där jag skrev att kompisen inte verkade följa med och hur ensam jag kände mig. Och då insåg jag att jag inte alls är ensam! Jag har de mest underbara vänner och den mest fantastiska familjen!! David var beredd att ändra på sin reserutt, Helen var beredd på att hoppa över ett möte, Malin var knäckt eftersom hon hade tagit på sig ett dubbelpass, Sandra kunde jag ringa dag och natt - hon skulle stå standby, Stina ville "bara krama" mig tills allt var bra och lillasyster Lisa ringde så jag fick prata av mig...det bästa av allt är dock att Louise följer med mig istället!! Jag hade kunnat göra det här själv men jag var så inställd på att ha någon med mig... Så just nu känner jag mig inte ett dugg ensam - tvärtom!!! Jag är så lyckligt lottad som har så härliga människor omkring mig som bryr sig och som får mig att känna att jag absolut inte är ensam om denna underbara händelse i mitt liv; att bli mamma!

Jag har tagit ledigt idag så jag sitter i soffan och har precis ätit frukost med TVn på i bakgrunden medan jag skriver detta inlägget. Kvart i 12 kör jag hemifrån för att bege mig till Danmark och ett besök på StorkKliniken tillsammans med min bästa kompis Louise!

Puss & Kram