annasingelmamma

Imorse ringde jag Capiokliniken i Lund. Det var där jag gjorde vattenundersökningen av mina äggledare och det är där den mysige gynekologen jobbar. De var så himla söta i receptionen när jag ringde dit då och pratade med dem...det var inte samma människa idag som jobbade då...:S Jag sa som det var; jag har gjort 3 inseminationer på StorkKliniken som inte har blivit någon graviditet och nu vill de att jag tar lite prover. Då sa den här kvinnan något i stil med att "det har börjat pratas om de här inseminationerna..." Capiokliniken får inte betalt av Landstinget för prover de gör för kvinnor som blir inseminerade utomlands. Men min gynekolog hade semester denna veckan, han hade inga tider nästa vecka så hon kunde inte boka någon tid till mig ändå och han fick själv prata med mig och därefter avgöra. Så hon satte upp en telefontid på måndag, då ringer han någon gång under dagen. Jag ska inte måla fan på väggen men jag fick lite panik när jag hade lagt på luren; vad gör jag då!?!? Antingen så får jag ju betala det själv (om det går och det inte är alldeles för jäkla dyrt) eller så får jag väl göra de proverna i Danmark istället. Det hjälper ju garanterat StorkKliniken till med. Men det är ju inte lönt att ringa dem förrän jag vet vad min gynekolog kommer att säga på måndag. Han kanske säger; kanon! Vi bokar in en tid till dig med en gång! Fast så lätt är det ju inte...de proverna ska göras under olika dagar i menscykeln, så nu undrar jag om det inte blir någon insemination i april...det första provet ska göras i dag 3-4 och jag får ju snart mens så det innebär att jag behöver en tid till nästa vecka när han är fullbokad. Märks det att min hjärna går på högvarv?! :S

Luften har gått ur mig idag, jag har känt mig trött! Oavsett om jag vill eller inte så går jag och tänker på detta hela tiden - OMEDVETET!!! Tro mig, jag hade gärna sluppit att ha detta på min hjärna 24 timmar om dygnet! Jag är ju naturligtvis jätteledsen men jag orkar inte med att någon tycker synd om mig; livet är tufft! Så är det bara! Detta är inte min första motgång och det lär väl inte bli den sista heller. Men, som kära Stina har sagt; för varje negativt svar så kommer jag närmre och närmre till det positiva! Så kloka ord!! Som jag verkligen har tagit till mig. Jag ger inte upp (om någon över huvud taget skulle få för sig att tänka den tanken!!), det tar bara lite längre tid än vad jag hade trott från första början...

Puss & Kram