annasingelmamma

Jag är på väg ner igen...:( Jag har lidit av fruktansvärda PMS som faktiskt försvann när jag slutade med mina p-piller. Men innan dess så bestod mina värsta PMS av känslan att jag inte hade några riktigt nära vänner, min familj bodde jääääättelångt borta så jag kunde inte träffa dem så mycket som jag skulle vilja, jag levde ensam eftersom absolut INGEN ville ha mig och mitt jobb klarade jag egentligen inte av. Alla dessa känlsor kunde jag skratta åt när jag inte hade PMS och även när jag hade PMS så förstod jag längst inne att det inte stämde...men detta jag har nu liknar inget annat jag har haft! Samtidigt som jag känner av de känslorna som jag precis beskrev så är jag paranoid!! Jag har aldrig varit det förr och det är sjukt jobbigt!! Jag sitter alltså på fullaste allvar och tror att mina vänner enbart pratar skit om mig och får jag inte svar på ett sms med en gång så är det för att vännen i fråga tänker; vad vill hon nu då - jag orkar inte med henne! :( Jag drog lite snabbt för David idag om detta men inte alls så här utförligt och han försökte förklara för mig att jag just nu är väldigt känslig och att jag måste ha det i åtanke när jag sitter för mig själv och har de här negativa tankarna. Men vad hjälper det när jag sitter och tror att alla pratar illa om mig. Jag har redan skrivit i ett inlägg hur jag märker hur jag har ändrat mig så det är väl klart att mina vänner inte vill umgås med "den där gravida surkärringen, Anna"! :( Jag är fullt medveten om att jag mest sitter här och tycker synd om mig själv men det där svarta, djupa hålet har ingen botten... Hade jag skaffat barn med Mannen i mitt liv så tror jag faktiskt att jag nu även hade suttit och trott att även hans känslor för mig hade förändrats. :( Usch, vad fasiken är det som händer med mig?!

Jag ska hem till mamma och pappa på fredag och sova över och jag känner redan att det kommer att bli som ljuv musik för min själ. Jag behöver just nu all enerig jag kan få som jag automatiskt får av att umgås med min familj. Ikväll är det träning med Team eLIEt och jag hoppas att även det ger mig lite positiv energi.

Usch, det här måste ha varit galet deprimerande inlägg att läsa - det var det nämligen att skriva. ;) Så jag fortsätter väl att gråta och tycka synd om mig själv fram tills det är dags att träna...samt undra vem av mina vänner som pratar skit om mig just nu! Som om de inte har annat för sig liksom...

Puss & Kram